Jag har aldrig haft ett så meningsfullt liv som nu och på samma gång har jag
aldrig haft en så meningslös tillvaro.
Jag smyger upp för att inte väcka min man och mitt barn. Jag ger katterna mat och dricker ett halvt glas iskallt vatten. På vägen mot jobbet möter jag alla de andra som också är på väg bort.
Jag tänker att de inte har var jag har, en fjunig, mjuk unge som inte släpper taget om min nacke när jag bär honom i min famn. Jag tänker att det är därför de klarar av att göra det varje dag. Gå upp ur sängen och gå till något annat. Jag har en skatt, något så ljuvligt och fantastiskt.
Jag vet också att det är min mans tur nu, hans tur att vältra sig i detta ljuva. Jag vet ju att jag måste dela med mig. I fredags hittade min son sig själv. Hans pappa frågade honom ”Var är Veijo?” och helt plötsligt pekar han på sig själv och säger med bestämd ton ”Där!”. Han var där och hans pappa var där, men vart var jag?
Idag är kanske dagen då han tar sina första steg och då är jag inte heller där.
Det här handlar på inget sätt om att jag inte tycker om mitt jobb eller trivs där, det här handlar faktiskt inte det minsta om mitt jobb. Det handlar om allt det andra och om att jag skulle kunna offra allt på en sekund för att vara med honom.
Jag halsar det halva glaset vatten, stänger och låser ytterdörren bakom mig, lämnar allt det ljuva, magiska och stänger och låser allt jag känner inom mig. Det som skriker; Vänd och gå tillbaka!
Kärleken till ett barn; det finaste och det svåraste.
Inlägg
Åh jag dör på sorgen att missa såna saker :( Kanske får du fuska o peppa allt vad du kan just för första stegen när du är hemma... o hoppas på att det kommer när du ser det. Eller ta ledigt nån dag när du märker att det är på gång! I alla fall på Gira såg man att hon släppte taget o stod själv några dagar innan... Men sedan, när första steget är taget, då finns det nog inget mer man kan 'missa' direkt. Det mesta kommer ju mer smygande. Om det nu är en tröst.
SvaraRaderaOtroligt stark är du som fixar att gå till jobbet. Måste ändå säga att det var först när Gira började på dagis som man märkte att HON blev mer självständig. Tänker att om hon fått vara hemma med oss ännu längre hade hon kanske blivit osäker med folk, o det vill jag ju inte. Så fast man är blödig själv är det nog bra att släppa taget lite, för ungens skull. Nu är ju V med sin papps, o det är nog alldeles guld, o nu kommer ju du i alla fall vara den som får 'Hejdå mamma!' o 'HEEEEEJ MAMMA!' Att vara borta innebär att vara efterlängtad :)